År 2039, om 13 år, utfärdar EU den sista utsläppsrätten, enligt dagens regelverk. Därmed kan det bli mycket dyrt för de industrier som inte lyckas fasa ut sina utsläpp till dess. Om EU ska nå sina klimatmål kommer det krävas olika formar av negativa utsläpp, men ännu saknas incitament. EU väntas ge klarhet i år.
EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU ETS, har skärpts så att den totala tilldelningen av utsläppsrätter, det vill säga summan av det som auktioneras ut och det som delas ut gratis, nu minskar med 4,3 procent per år jämfört med referensnivån 2013. Det är dubbelt så snabbt som tidigare. Om den takten bibehålls kommer den sista utsläppsrätten delas ut 2039 i stället för som tidigare 2058, enligt rapporten ”What lies ahead for the EU ETS?”
Även den fria tilldelningen av utsläppsrätter har skärpts, som en följd av införandet av EU:s klimattullar, CBAM, som är en avgift på koldioxidintensiva varor som stål och cement när de importeras till EU. Utfasningen av de fria utsläppsrätterna accelererar snabbt från 2028 för att helt upphöra 2033, enligt dagens regelverk. Nu finns förslag på att förlänga utfasningen av de fria utsläppsrätterna till industrin, men förr eller senare kommer gratistilldelningen av utsläppsrätterna vara helt utfasade och alla aktörer i ETS kommer behöver betala för sina utsläpp.
Eftersom det i vissa branscher, exempelvis flygbranschen, sannolikt kommer finnas kvar utsläpp även efter 2040 kommer utsläppsrätter bli en bristvara. Det innebär att kostnaden att släppa ut riskerar att bli mycket hög.
Ledtiderna för att få till stånd utsläppsminskningar är dock ofta långa inom industrin, vilket innebär att att den industriella omställningen behöver vara i full gång senast 2030 om EU ska nå sina klimatmål. Om uppskalningen av koldioxidsnål teknik går långsamt kan det bidra till snabba prisökningar på utsläppsrätter.
Om man ser på hela EU och förutom utsläppshandeln inkluderar bland annat transporter och uppvärmning (ESR-sektorn) liksom skogs- och jordbruk (LULUCF) kommer det behövas betydande mängder negativa utsläpp för att EU ska nå sina klimatmål till 2040 och klara nettonollutsläpp till 2050. Men hittills saknas det nästan helt ekonomiska incitment för att skapa negativa utsläpp, utöver frivilliga klimatåtgärder.
Två undantag är de statliga stödsystem för infångning och lagring av förbränning av bioråvara, bio-CCS, som Sverige och Danmark infört.
EU ställer dock ännu inga bindande krav på medlemsstater eller företag för kring negativa utsläpp.
Rapporten har identifierat tre möjliga modeller för att skapa incitament och finansiering för bio-CCS, som också kan fungera för direkt infångning av koldioxid ur luften med lagring, Daccs:
- EU finansierar ett system för koldioxidupptag. EU kan skapa ett centralt system för bio-CCS och Daccs. Det kan antingen finansieras av EU:s budget, av unionens innovationsfond, vars intäkter kommer från försäljningen av utsläppsrätter i ETS, eller av medlemsstaterna.
- Tvinga företag att betala för negativa utsläpp. EU kan införa en kvotplikt för företag som fortfarande har utsläpp kvar, där de tvingas att köpa kolkrediter från negativa utsläpp motsvarande sina utsläpp. Det skulle innebära lägre kostnader för medlemsstaterna än systemet ovan, och d.rmed enklare att genomföra politiskt.
- Tillåt kolkrediter som alternativ till minskade utsläpp. EU kan tillåta företag inom ETS att använda kolkrediter från negativa utsläpp som alternativ till att minska sina utsläpp. Det innebär att priserna på utsläppsrätter framåt 2039 blir lägre, och därmed sänkta kostnader för företagen. En risk är att företagen köper kolkrediter i stället för att sänka sina utsläpp. Vill man minska risken för det bör kolkrediter bara få användas när det är tekniskt mycket svårt eller mycket dyrt att få till utsläppsminskningar.
Under 2026 ska EU-kommissionen genomföra en översyn av EU ETS och presentera förslag på hur negativa utsläpp ska användas, så att de inte ersätter utsläppsminskningar.
Så under 2026 kommer det bli lite tydligare hur dyrt det blir för industrier och branscher att inte bli av med sina utsläpp de närmaste 13 åren.
Om rapporten
Rapporten beskriver skärpningen av EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU ETS, och hur den kommer påverka möjligheten för och kostnaden att ha kvarvarande utsläpp från 2039 och därefter. I rapporten presenteras också alternativ för hur kvarvarande utsläpp kan hanteras och analyserar hur incitament för det framtida behovet av negativa utsläpp kan utformas.
Författare till rapporten är Lars Zetterberg, IVL Svenska Miljöinstitute & Milan Elkerbout, Resources for the Future.
Rapporten publicerades 2025.
